Idag ligger jag hemma och är fortfarande sjuk. Jag har ätit mat och tvättat fönsterna och cyklat och postat ett brev till Samuel. Jag har kvar att fixa i stallet och jag tror att jag ska fötsöka gå utoch gå en runda med Juliana i skogen.

Jag vaknade upp bredvid min trötta "pojkvän" allt va bra tills han blev kåt och mun fitta inte ville släppa in snoppen. Så jag gick och duscha och onanerade i min ensamhet . Sedan gick jag och fixade mig för att sedan gå på krogen o ta någon öl med pojkvännen . Sedan kom vi hem och jag knullade han tills han sprutade mig i hela ansiktet

Jag var ledsen idag och mådde väldigt dålig. Allting känns svart och jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv längre.

Den här veckan har folk som vanligt tyckt synd om sig själva i skolan. En bekant till mig beklagade sig exempelvis över sitt utseende, liksom övriga tjejer i min årskull. Vi satt i skolkorridoren i väntan på att lektionen skulle börja. Hon tog fram sin mobil och spelade in sig själv, varefter hon puffade upp sitt hår. När hon sedan såg på videoklippet suckade hon dramatiskt. "Åh jag hatar mig själv! Jag är så ful..blablabla ". Man bara "I - DON'T - CARE! En mosad skalbagge är mer intressant än ditt utseende!". Fast det sa jag förstås inte. Istället klappade jag henne sympatiskt på axeln och gav henne de uppmuntrande ord hon sökte efter. "Du är ju inte alls ful! Jag tycker att du är jättesnygg!" "Åh tack!"

Min dag har varit hel ok. Jag har vart i skolan bara. Jag ska studera. Hemma har jag tänkt. Jag har mått helt ok.

Idag har jag inte gjort någonting. Jag känner mig ledsen, ensam och deprimerad. Jag tycker att jag är en väldigt dålig och opålitlig person. Ingen gillar mig. Ibland skulle jag bara vilja avsluta allting för att se vart det leder mig, men jag är t.o.m. för feg för det. Mitt liv är en katastrof och jag kommer aldrig bli nöjd med det, någonsin, men ingen förstår det utom jag själv. Jag har social fobi och tycker att folk kan dra åt helvete. De är så elaka mot mig att jag inte vet vad jag ska göra åt det. Ingen gör någonting för att motverka den inre strid jag bekämpar varje dag.

I dag har min dag varit ganska skön. Tog en morgonpromenad med hunden Cesar i den friska luften. Första morgonen som jag kände att det va lite halt ute. När vi promenerade ner mot parken så fick Cesar syn på en ekorre som satt och spanade på backen. Snabbt som ögat studsade den upp i ett närliggande träd när hen fick syn på min ylande och flåsande best till hund. Sen blev vi stående både jag och Cesar med näsan/nosen upp i vädret för att titta på den vackra varelsen. När vi kom hem satte jag mig att planera hus igen. Kunde bara inte slita mig från pappret och pennan. Planen va ju faktiskt att städa och plocka fram julpyntet medan jag orkade men jag kan verkligen bli som uppslukad av en idé. Elias och Rasmus hörde jag från övervåningen, de spelade säkert något tv-spel. Efter en timme kom kidsen ner och ville ut och leka med andra ungar på gården så varför skulle jag va den som tvingar dom att va inne en solig novemberdag ;) Grabbarna gick och jag blev ensam kvar...städa...messa Christoffer och kolla hur det va med honom efter migränanfallet...maila om innebandyn...julpynt...sjukgymnasten...duscha...raka sig...Åhhh... blev alldeles trött av att tänka på allt och egentligen inget. MEN jag borde ju bara vila idag när jag har så ont i halsen är hes och börjat bli snuvig, eller hur?! Sagt och gjort jag gick upp och la mig i sängen med datorn i knät, loggade in på swefilmer och blev överlycklig när jag såg att det senaste avsnittet av The walking dead hade kommit...ännu en större anledning för mig att vila! Lunchen va ju ändå klar i kylen och behövde bara värmas på när killarna kom hem sen.

Hatar ångest, hatar socialfobi, hatar människor, hatar krångel, hatar panik, vill inte åka hem och allting är bara bajs. Fuck off.Jag skulle precis börja i förskolan, och på den tiden gick man förskolan, 1:an och 2:an ihop. Så alltså, gick jag med förskolebarn, 1:or och 2:or. Där fanns det 5 killar. David, Philip, Farid, Kevin, Simon och någon mer jag inte minns längre. Anyway. Dem såg ut mig som deras "mobboffer" och det började redan i klassrummen. Man skulle ha bestämda platser och turas om va 4:e vecka att ha olika klasskamrater. Tyvärr, kommer jag med dessa 5 killar vid samma bord. Alltså dem, och jag. Jag vet inte vad jag tänkte då, men jag visste att det här va inte bra. Jag hade tyvärr inga kompisar och vara med. Min barndomskompis gick på en annan skola så jag hade som sagt ingen. På rasterna var det allra värst. Dem kom fram till mig, började skrika fula ord, sparka på mig och slå mig. Detta hände varje rast. Jag kom alltid hem full med blåmärken. Mamma frågade självklart vad som hade hänt, men jag ljög gång på gång att jag ramlat i skogen, vilket hon gick på. Så detta hände dag ut och dag in. Jag vet speciellt en gång då dem kastade ut mitt skrivfack med pennor och suddigummin i från klassrummet. Om lärarna såg någonting? Ja, men dem gick bara förbi. Skyndade sig förbi. Det var så jävla hemskt, och jag är än idag så förbannad på dem att dem inte kunde ta sitt ansvar. Men. Det fanns en liten gnista i mitt liv, det fanns hopp. Det fanns nämligen en tjej som hette Mona-Lisa (ja, hon hette faktiskt så) som fick nog, och sa till killarna att sluta, och umgicks med mig vid nästan varje rast, för att hålla killarna borta. Vi blev goda vänner, men med tiden gled vi isär, som det lätt händer mellan vänner. Killarna började till slut lågstadiet, och jag slapp äntligen mina demoner. Trodde jag. När det sedan var dags för mig att börja lågstadiet, började jag i en helt underbar klass. Jag blev kär för första gången i mitt liv, min barndomskompis och jag kom i samma klass och jag var allmänt glad i livet. Äntligen slapp jag mina demoner! Återigen, trodde jag. Några månader in på lågstadiet skulle en tjej börja i våran klass. Johanna hette hon. Vi alla var nyfikna och jag hälsade henne välkommen. Hon verkade jättesnäll, så vi blev snabbt goda vänner. Till slut kunde jag till o med kalla henne för min allra bästa vän. Men med tiden, så förbjöd hon mig att vara med mina andra vänner, de skulle bara vara hon och jag, även i skolan. Jag blev tillsammans med min första kärlek, Johannes. Jag var så glad, så lycklig, för att han ville bli ihop med mig. Men Johanna tvingade mig 2 dagar senare att göra slut med honom. Om jag inte gjorde det skulle hon sprida ut massa rykten om mig. Så ja, jag gjorde som hon sa. Vilket jag ångrar, för Johannes pratade inte med mig på 2 veckor. En dag när vi var på fritids så skulle jag och Johanna ut i ösregn och leka. Väl där ute sa hon att hon att hon hade lurat mig, att hon skulle få reda på alla mina hemligheter så hon kunde sprida ut dem till alla i klassen och alla på hela skolan. Hon sa att hon aldrig gillat mig och ville förstöra mitt liv. Hon lämnade mig där, under det där trädet. Jag kände mig rent ut sagt som en ledsen hundvalp i ösregn. I 3 år till blev mitt liv till ett helvete. Jag fick visserligen tillbaka mina vänner som jag umgicks med innan Johanna kom in i bilden, men jag var skolans största tönt, för att jag ex. inte hade slutat leka med Barbiedockor. Jag var också väldigt tidig i puberteten och fick redan bröst när jag va 8-9 år gammal. Vilket Johanna givetvis retade mig för. Även när jag fick min första mens, när jag var 11 år. Jag vet inte hur många gånger jag gick ut gråtandes från klassrummet och ingen gjorde någonting åt det, förutom min lärare Marianne. Eller ja, hon försökte. Hon ringde hem till mina föräldrar, hem till hennes föräldrar och försökte få Johanna att sluta vara så elak. Tyvärr slutade hon inte och jag önskade redan här att jag var död. 11 år gammal och önskar jag var död. Funny! Nah.. Åren gick och 6:an kom, vi skulle göra en pjäs och satt i en ring när min lärare, Marianne, berättade att Johanna skulle flytta så hon inte skulle vara med i pjäsen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så lycklig. Jag kunde inte sluta le, jag kände att "Gud är på min sida". Det var helt galet, jag blev så lycklig. När vi väl slutat på lågstadiet började jag högstadiet. Här är det inte mycket att skriva om, för här var det min bästa tid någonsin av hela mitt skolår. Underbara klasskompisar och 3 av dem är fortfarande mina bästa vänner. Sen kommer gymnasiet, och jag började skolka, pga. en kille som jag förträngt namnet på. Han retade mig dag ut och dag in, och jag sa till min klassföreståndare, men ni vet med tuffa killar.. dem ska aldrig ge sig.. plus att jag här skaffade min allra första pojkvän, min allra största kärlek och skatt i hela världen. Enligt några tjejkompisar jag hade där, så tyckte dem inte om att han var så pass äldre, i o med att jag var 16 och han 27 år. I 2:an/3:an av gymnasiet var jag så arg och trött att jag skrev ett öppet hatbrev till henne här på bdb faktiskt. Det visade sig senare vara ett missförstånd dock, något år senare. Men ja, jag tyckte väl att min gymnasietid va pest och kolera, samtidigt som den va underbar. Jag hade grymma lärare och ja, tiden gick väldigt fort helt enkelt ändå. Nu sitter jag här, 2 år senare. Deprimerad mer än någonsin och sitter och skriver något så privat, som jag hållit hemligt för alla, inkl mina föräldrar. Mina föräldrar fick veta om förskoletiden 10 år senare. Jag har aldrig berättat för någon, NÅGON om mina hemska år under skolan för någon, ja förrän år 2010 typ. Jag vågade inte, trodde ingen ville veta. Det tog 6 samtal med min kurator som jag hade 2012, att berätta allt, inkl med min far och med allt om skolan. 6 samtal. Det tar TID att bygga ett förtroende för mig. Men varför jag skriver här, är för att för någon månad sen frågade jag vad folk ville läsa om, och då sa några bland annat om mitt liv. Mitt liv har inte vart en dans på rosor, i så fall har den snarare varit en dans på rosor med massa taggar. Det har varit en hemsk tid, och jag är fortfarande.. jag vet inte "superlycklig". Markus gör mig hel. Han gör mig lycklig. Men jag vill ändå vara superlycklig. Det är tråkigt när så många pusselbitar fattas i mitt liv, pga mobbing. Jo förresten. Mona-Lisa, som ni läste om längre upp omkom i en tågolycka 2010. Hon och hennes vän skulle gå över ett tågövergångsställe och där plingade tyvärr inte klockan och ryktet säger att dem lyssnade på musik och inte såg eller hörde tåget komma.. Jag grät faktiskt den dagen. Hon var ju mitt hopp i den svåra vardagen för då 10 år sen. Jag sörjer henne än idag och hon var min skyddsängel. Vila i frid älskade Mona-Lisa.

I vår familj så är det Gillis och jag som är dom morgonpigga. Därför blev jag lite förvånad när Gillis väckte mig sju imorse, vi kliver annars upp 5-6 så imorse låg jag och väntade på att han skulle vakna. Himla onödigt. Vi gjorde frukost (latte, vörtbröd och julskinka… Vi har redan tjuvstartat), tittade på Nyhetsmorgon och lekte. Jag har en lugn dag idag med endast två möten. Jag jobbar kväll i veckan och har långa dagar så jag kompenserar det med förmiddag med familjen. Jag ser fram emot en långpromenad ute och försöka få lite dagsljus, det är svårt att få under jobbdagar inne på kontoret. Jag ska förresten göra en önskelista inför julen och visa er, det kanske ger er lite inspiration.

Min dag har varigt bra som alla andra dagar faktiskt. Jag har varit på lucia träning, chattat med en vän, gjort läxorna, ätit osv. I morgon ska jag plugga lite mer kemi & fysik (det tycker jag är kul) och såklart gå till skolan. Jag har tänkt på meningen med livet och varför alltid alla andar runt omkring är så ledsna och arga för... Jag har mått bra idag, har mediterat en kort stund och pratat en lång stund och skriver nu att jag skriver att jag skriver att jag skriver... Puh...Fastnade i vinkelvolten så att säga... Ja du vet... Nu ska jag snart äta mina pannkakor med pappa.

"Vad har du gjort med radion? Varför är det bara polska kanaler på listan?" frågade pappa med höjda ögonbryn i bilen. Jag ryckte nonchalant på axlarna. Hur skulle jag veta det? Jag hade ju bara tryckt på några knappar för att få på P3, men så hade någonting gått snett under tiden. Vi var på väg till mamma för att bjudas på nybakade lussebullar och thaisoppa. Båda mina lillebröder befann sig för tillfället i Stockholm, den ena tillsammans med pappas fru och den andra på klassresa. Så där satt jag och pappa i bilen och lyssnade på polsk radio medan vi körde till mamma. När vi for förbi min gamla högstadieskola fladdrade minnen förbi. Jag kom att tänka på alla de gånger pappa skjutsade mig till skolan som tonåring. Innan han lämnade av mig vid skolgården spelades Melissa Horn i CD:n. Jag tyckte att hennes låtar lät jättemärkliga i början. Under färden till skolan fick jag också höra på Lars Winnerbäck. Vi pratade ofta om musik, om politik och om moraliska dilemman. Med ens återgick jag till verkligheten då pappa plötsligt parkerade bilen utanför mammas garageinfart. Vi klev ut i kylan och begav oss därefter direkt in i lägenheten där det doftade gott. När vi satte oss till bords kände jag mig för en kort stund tämligen iakttagen, med både mamma och pappa mittemot mig. "Så vad ska vi använda vår dotter till nu? Någon nytta måste hon ju göra nu när hon är en arbetslös ungdom och allt." sa pappa med ett irriterande hånflin på läpparna. Han fick mig verkligen att känna mig så otroligt betydelsefull. "Jag har faktiskt gått på universitet hela tiden och jag har fått ett barnvaktsjobb nu! Så jag är inte alls arbetslös! Och jag jobbar hos farmor emellanåt! Häromdagen faktiskt!" försvarade jag mig passionerat. Hur vågade han kalla mig en arbetslös utfattig ungdom? Jag var ju mycket mer betydelsefull än så. Jag skulle bli något STORT! Förstod han inte det? För övrig satt vi mest och talade om mammas terapeut som hon går till. Mamma hade tydligen framställt sig som världens största offer. Terapeutens slutsats blev därför att mamma nog var obotligt deprimerad... Vad jag mer kom att tänka på under middagen var att jag trivs med att mina föräldrar är separerade. När jag var yngre kändes det naturligtvis jobbigt, men nu när jag ser tillbaka på det hela inser jag emellertid hur mycket gott det medförde. För det första kom jag mycket närmre båda mina föräldrar. Vi blev mer som kompisar till varandra. Innan var relationen distanserad: vuxen-barn-relation. Då jag var liten uppfattade jag min pappa lite som en främling som jag varken kunde bli arg på eller bråka med. Så är det inte längre och det är jag riktigt glad för. Vi har kommit väldigt nära varandra de senaste åren och det uppskattar jag verkligen. Vidare har jag haft turen att få föräldrar som hållit sams med varandra - i alla fall för det mesta. I många fall blir separationer inte så lyckade. Barnen får i en del fall agera spelbrickor. Min egen pappa hade oturen att uppleva en extremt dålig skilsmässa mellan sina föräldrar. Jag är mycket glad över att han inte lät det sociala arvet fortlöpa, utan att han valde att gå en annan väg. Det sista jag vill göra i det här inlägget är därför att tacka mina föräldrar. Tack för att ni har givit mig och min äldre lillebror en så bra uppväxt. Tack för att ni inte tvingat oss umgås med några tråkiga familjevänner, där vi behövt skåla med vinglas och prata om ämnen vi inte förstår. Tack för att ni alltid lade ned så mycket tid på våra födelsedagsfester när vi var yngre. Tack för att ni berättade massa sagor för oss när vi var små, även om pappas alltid var så skumma. Jag minns alla sagorna fortfarande.

idag har jag varit och tränat. På väg hem från gymmet satte jag mig i en parkbänk där solen sken och njöt av dess sköna strålning. seda

Idag har jag varit i skolan. När jag skulle gå upp imorse var jag sjukt trött. Men denna tisdag har ändå gått ganska så snabbt, skoldagen hade sina oöppnat och bottnar. Jag drev med en kompis och så har jag så svårt att hålla min ilska i styr, så det sluta med att vi slogs. Vi sa förlåt och skrattade åt det. Efter de andra lektionerna som faktiskt idag gick väldigt bra så gick jag ner till östenssons på våran heltimme tillsammans med killen jag gillar, min bästa kompis och killen jag tidigare hamnade i slagsmål med. Dock var allt lugnt nu. Jag hade fått någon slags adrenalid kik och var så sjukt spidad, jag skrattade mer än någonsin, samtidigt som jag grät. Som tyckte nog jag var dum i huvet.

Jag har försovit mig tagit taxi till skolan gjort ett franska prov. Jag hart tänkt på framtiden, döden och killar. Mått helt ok, lite stressad och ledsen men generellt bra.

Vaktar min bror i veckan med farmor medan pappa jobbar. Min etiopiska vän - d.v.s. pappas fru och min yngste brors mamma - arbetar i Stockholm framtill lördag då vi far till Israel. Eftersom vi är i Kalmar just nu kan hon inte passa honom. Om dagarna ska farmor och farfar ha hand om honom, eftersom jag och min bror måste plugga. På eftermiddagen och kvällen är han emellertid med oss. Nackdelen med att hans mamma inte är här är att jag tvingas byta blöjan. Igår kom han fram till mig, tog tag i min hand och pekade på sin blöja. Med sin storögda bruna blick tittade han på mig och sa sedan vad han hade på hjärtat. "Oboy" tänkte jag.Var befann sig min andra lillebror när man behövde honom? "Okej, det ska nog gå bra" kom jag till slut fram till. Tja, vad ska man säga? Tur att min bror är så söt som han är. Hade det varit en gammal gubbe skulle jag inte ha klarat av det. Efteråt var det dags att ta en dusch. Direkt släpade han med sig badbaljan i duschen som jag fick fylla. Allting gick relativt bra tills jag skulle tvätta hans hår. Med blottad underkäke skrek han så högt att mina trumhinnor bokstavligen höll på att spräckas. Förutom det ville han knappt lämna ifrån sig duschslangen. Med andra ord var det inte speciellt lätt att tvätta honom eller mig själv för den delen. Jag försökte förgäves "prata reson" med honom. Han bara rynkade på ögonbrynen och blängde surt på mig, varpå han gömde duschslangen bakom ryggen så att jag inte skulle få tag på den - men till slut gick det vägen. Vi åt hamburgare, nynnade till "Blinka lilla stjärna" och lekte med hans tågbana som vanligt. Varje gång jag passar min bror får jag en inblick i hur det är att ha barn. Allteftersom tiden går inser jag mer och mer att barn är någonting jag verkligen vill ha. De kräver extremt mycket tid, javisst, men det är så värt det. Min pojkvän och jag satt för ett tag sedan och experimenterade med olika namn för skojs skull. Hans val var helt katastrofala. Det hade hela tiden nånting att göra med romerska kejsare Jaja, behöver väl inte grubbla på sånt än. Har inte precis tänkt skaffa barn just nu. Fast visst är det ett jättestort steg i livet att faktiskt få barn. Kan knappt tänka mig hur det känns att vara förälder när jag bara med nöd och näppe klivit in i vuxenvärlden. Får väl se hur det blir i sinom tid.

Hatar ångest, hatar socialfobi, hatar människor, hatar krångel, hatar panik, vill inte åka hem och allting är bara bajs. Fuck off.Jag älskar min mamma. Hon är den bästaste i hela världen. Aldrig någonsin har jag fått så mycket kärlek som jag fått av den kvinnan, aldrig har någon stöttat mig, pushat mig när jag haft det svårt, och hon gör allt för att få mig att må bra. Någon gång i år ska jag göra en Mamma tatuering på armen, för att föreviga min kärlek till mamma.

Idag har jag inte gjort någonting. Jag känner mig ledsen, ensam och deprimerad. Jag tycker att jag är en väldigt dålig och opålitlig person. Ingen gillar mig. Ibland skulle jag bara vilja avsluta allting för att se vart det leder mig, men jag är t.o.m. för feg för det. Mitt liv är en katastrof och jag kommer aldrig bli nöjd med det, någonsin, men ingen förstår det utom jag själv. Jag har social fobi och tycker att folk kan dra åt helvete. De är så elaka mot mig att jag inte vet vad jag ska göra åt det. Jag är väldigt blyg och inåtvänd. Jag vågar aldrig prata med någon. Jag rodnar lätt och tar aldrig ögonkontakt.

idag har jag varit i skolan och jobbat. det var roligt och jag har tänkt mycket på den snygga killen i min klass. jag har haft väldigt ont i magen, men jag gick ändå:) ikväll ska jag gå på möte med min klass. hejdå

Idag har jag bakat bullar. jag kommer sitta vid datorn resten av kvällen och kolla på tv. jag har tänkt på hur min framtid kommer att se ut de kommande månaderna och vad jag vill uppnå. Jag har känt mig ganska ensam men jag tror att det kommer och går. jag tycker att min dag har varit förhållandevis bra

Jag skulle precis börja i förskolan, och på den tiden gick man förskolan, 1:an och 2:an ihop. Så alltså, gick jag med förskolebarn, 1:or och 2:or. Där fanns det 5 killar. David, Philip, Farid, Kevin, Simon och någon mer jag inte minns längre. Anyway. Dem såg ut mig som deras "mobboffer" och det började redan i klassrummen. Man skulle ha bestämda platser och turas om va 4:e vecka att ha olika klasskamrater. Tyvärr, kommer jag med dessa 5 killar vid samma bord. Alltså dem, och jag. Jag vet inte vad jag tänkte då, men jag visste att det här va inte bra. Jag hade tyvärr inga kompisar och vara med. Min barndomskompis gick på en annan skola så jag hade som sagt ingen. På rasterna var det allra värst. Dem kom fram till mig, började skrika fula ord, sparka på mig och slå mig. Detta hände varje rast. Jag kom alltid hem full med blåmärken. Mamma frågade självklart vad som hade hänt, men jag ljög gång på gång att jag ramlat i skogen, vilket hon gick på. Så detta hände dag ut och dag in. Jag vet speciellt en gång då dem kastade ut mitt skrivfack med pennor och suddigummin i från klassrummet. Om lärarna såg någonting? Ja, men dem gick bara förbi. Skyndade sig förbi. Det var så jävla hemskt, och jag är än idag så förbannad på dem att dem inte kunde ta sitt ansvar. Men. Det fanns en liten gnista i mitt liv, det fanns hopp. Det fanns nämligen en tjej som hette Mona-Lisa (ja, hon hette faktiskt så) som fick nog, och sa till killarna att sluta, och umgicks med mig vid nästan varje rast, för att hålla killarna borta. Vi blev goda vänner, men med tiden gled vi isär, som det lätt händer mellan vänner. Killarna började till slut lågstadiet, och jag slapp äntligen mina demoner. Trodde jag. När det sedan var dags för mig att börja lågstadiet, började jag i en helt underbar klass. Jag blev kär för första gången i mitt liv, min barndomskompis och jag kom i samma klass och jag var allmänt glad i livet. Äntligen slapp jag mina demoner! Återigen, trodde jag. Några månader in på lågstadiet skulle en tjej börja i våran klass. Johanna hette hon. Vi alla var nyfikna och jag hälsade henne välkommen. Hon verkade jättesnäll, så vi blev snabbt goda vänner. Till slut kunde jag till o med kalla henne för min allra bästa vän. Men med tiden, så förbjöd hon mig att vara med mina andra vänner, de skulle bara vara hon och jag, även i skolan. Jag blev tillsammans med min första kärlek, Johannes. Jag var så glad, så lycklig, för att han ville bli ihop med mig. Men Johanna tvingade mig 2 dagar senare att göra slut med honom. Om jag inte gjorde det skulle hon sprida ut massa rykten om mig. Så ja, jag gjorde som hon sa. Vilket jag ångrar, för Johannes pratade inte med mig på 2 veckor. En dag när vi var på fritids så skulle jag och Johanna ut i ösregn och leka. Väl där ute sa hon att hon att hon hade lurat mig, att hon skulle få reda på alla mina hemligheter så hon kunde sprida ut dem till alla i klassen och alla på hela skolan. Hon sa att hon aldrig gillat mig och ville förstöra mitt liv. Hon lämnade mig där, under det där trädet. Jag kände mig rent ut sagt som en ledsen hundvalp i ösregn. I 3 år till blev mitt liv till ett helvete. Jag fick visserligen tillbaka mina vänner som jag umgicks med innan Johanna kom in i bilden, men jag var skolans största tönt, för att jag ex. inte hade slutat leka med Barbiedockor. Jag var också väldigt tidig i puberteten och fick redan bröst när jag va 8-9 år gammal. Vilket Johanna givetvis retade mig för. Även när jag fick min första mens, när jag var 11 år. Jag vet inte hur många gånger jag gick ut gråtandes från klassrummet och ingen gjorde någonting åt det, förutom min lärare Marianne. Eller ja, hon försökte. Hon ringde hem till mina föräldrar, hem till hennes föräldrar och försökte få Johanna att sluta vara så elak. Tyvärr slutade hon inte och jag önskade redan här att jag var död. 11 år gammal och önskar jag var död. Funny! Nah.. Åren gick och 6:an kom, vi skulle göra en pjäs och satt i en ring när min lärare, Marianne, berättade att Johanna skulle flytta så hon inte skulle vara med i pjäsen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så lycklig. Jag kunde inte sluta le, jag kände att "Gud är på min sida". Det var helt galet, jag blev så lycklig. När vi väl slutat på lågstadiet började jag högstadiet. Här är det inte mycket att skriva om, för här var det min bästa tid någonsin av hela mitt skolår. Underbara klasskompisar och 3 av dem är fortfarande mina bästa vänner. Sen kommer gymnasiet, och jag började skolka, pga. en kille som jag förträngt namnet på. Han retade mig dag ut och dag in, och jag sa till min klassföreståndare, men ni vet med tuffa killar.. dem ska aldrig ge sig.. plus att jag här skaffade min allra första pojkvän, min allra största kärlek och skatt i hela världen. Enligt några tjejkompisar jag hade där, så tyckte dem inte om att han var så pass äldre, i o med att jag var 16 och han 27 år. I 2:an/3:an av gymnasiet var jag så arg och trött att jag skrev ett öppet hatbrev till henne här på bdb faktiskt. Det visade sig senare vara ett missförstånd dock, något år senare. Men ja, jag tyckte väl att min gymnasietid va pest och kolera, samtidigt som den va underbar. Jag hade grymma lärare och ja, tiden gick väldigt fort helt enkelt ändå. Nu sitter jag här, 2 år senare. Deprimerad mer än någonsin och sitter och skriver något så privat, som jag hållit hemligt för alla, inkl mina föräldrar. Mina föräldrar fick veta om förskoletiden 10 år senare. Jag har aldrig berättat för någon, NÅGON om mina hemska år under skolan för någon, ja förrän år 2010 typ. Jag vågade inte, trodde ingen ville veta. Det tog 6 samtal med min kurator som jag hade 2012, att berätta allt, inkl med min far och med allt om skolan. 6 samtal. Det tar TID att bygga ett förtroende för mig. Men varför jag skriver här, är för att för någon månad sen frågade jag vad folk ville läsa om, och då sa några bland annat om mitt liv. Mitt liv har inte vart en dans på rosor, i så fall har den snarare varit en dans på rosor med massa taggar. Det har varit en hemsk tid, och jag är fortfarande.. jag vet inte "superlycklig". Markus gör mig hel. Han gör mig lycklig. Men jag vill ändå vara superlycklig. Det är tråkigt när så många pusselbitar fattas i mitt liv, pga mobbing. Jo förresten. Mona-Lisa, som ni läste om längre upp omkom i en tågolycka 2010. Hon och hennes vän skulle gå över ett tågövergångsställe och där plingade tyvärr inte klockan och ryktet säger att dem lyssnade på musik och inte såg eller hörde tåget komma.. Jag grät faktiskt den dagen. Hon var ju mitt hopp i den svåra vardagen för då 10 år sen. Jag sörjer henne än idag och hon var min skyddsängel. Vila i frid älskade Mona-Lisa.

imorse gick ja upp och åt frukost efter cirka 10 sköna timmars sömn. sen åkte jag emot jobbet. det var en lugn dag som gled på fint. jag har inte mått speciellt bra eftersom jag har ångest över den nya killen jag träffat tre gånger, och så känner jag panik över att behöva söka mig om efter nytt jobb.